– Jag kallades svartskalle, grekstek, turkburk. Rasisterna är inte smarta, de gör ingen skillnad på dig eller mig, om du är jude eller muslim. Vi sitter alla i samma båt, glöm aldrig det.
Författaren och journalisten Alexandra Pascalidou var den som inledde temadagen om näthat på Kista folkhögskola.
”Näthat – ett hot mot demokratin” hette seminariet som anordnades i ett samarbete mellan Kista folkhögskola och Paideia folkhögskola. Alexandra Pascalidou börjar med att uppmana alla åhörare att ställa sig upp i bänkraderna och lyfta händerna mot himlen.
– Öppna upp, sade hon, ni kommer att må mycket bättre.
Sedan satte hon igång, ett föredrag som kan liknas vid en knockout. Publiken satt som nitad i stolarna.
– Är ni vana att möta låga förväntningar? att folk ser ner på er? På grund av att du är från Rinkeby? är svart eller bär sjal?
Hon inväntade respons, nickade igenkännande och fortsatte.
– Jag är från Rinkeby.
Publiken applåderade.
– Det är första gången jag får applåder när jag berättar var jag kommer ifrån. Annars brukar det bli dålig stämning, folk blir nervösa.
Hon visade en artikel från Expressen för länge sedan. Rubriken lyder “De utvisas när som helst”. Hennes föräldrar kommer från Grekland och skulle skickas tillbaka. Familjen levde gömda i över två år.
– Jag växte upp i ett hem utan böcker, utan radio eller TV. Jag var inte smartare än någon annan, men jag blev så fruktansvärt arg när folk såg ner på mig och sådana som oss.
Alexandra Pascalidou gick i en grekisktalande klass ända upp till sjätte klass. När hon sedan lärde sig svenska såg hon vad tidningarna skrev om Rinkeby. Rinkeby var värst, fattigast och farligast.
– Jag älskade mitt Rinkeby. Vi hade en fantastisk gemenskap i mitt område, men alla hatade oss. I min skola talades 115 språk och dialekter, jag kan svära på arabiska och finska, jag kan skilja på tigrinja och amarinja.
Då fick hon applåder igen.
– Tack, men ni ska applådera varandra, hylla och stärka varandra. En generös människa får jättemycket tillbaka. Vi är för få för att vara splittrade. Vi är sammanbundna och vi ska stå upp för allas mänskliga rättigheter.
Hon berättade att hon kommer från en trasig familj. Föräldrarna skildes, men det var mamman som fick skulden, fast alla visste att det var pappan som var våldsam och drack.
– Om du är kvinna är förtrycket värre, om du bär slöja ännu värre, likaså om du är homosexuell, bisexuell, transsexuell eller queer. Alla rättigheter går hand i hand. All forskning och statistik visar att för en vit, svensk man är livet lättare. Han slipper ett liv som är en hinderbana.
Alexandra Pascalidou sade att hon blivit orättvist behandlad många gånger. Hon har sökt många jobb, men inte fått dem.
– Trots att min meritlista var mycket längre än den som fick jobbet. Vet ni varför? Jobbet gick alltid till en annan, blond och blåögd svensk, som inte väcker så många känslor.
Hennes mamma hade sagt åt henne att skaffa “ett papper”, alltså en utbildning.
– Och jag skaffade ett papper, flera papper, sådana som vi måste ha det för att bevisa att vi är bra.
Alexandra Pascalidou har fått utstå mycket hat och hot. Även innan näthatet hade uppstått. När hon fick jobb som programledare på SVT i slutet av 1990-talet, hotades hon till döds.
– Vad hände? Jag fick sparken. Offret blev problemet. Vi bryter ihop och vi måste resa oss varje gång. Vi måste hjälpa varandra.
Alexandra Pascalidou tittade ut över publiken och konstaterade:
– Ni som tror på gud, vilken tur ni har. Då tror ni på något slags rättvisa någon gång. Jag själv tvekar.
Efteråt sålde Alexandra Pascalidou snabbt slut på de exemplar av hennes senaste bok Mammorna, som hon tagit med sig till Kista folkhögskola. Men hennes bok om uppväxten, Bortom mammas gata, kan lyssnas på gratis på Storytel.