Samial Beriaki föredrar undervisning i klassrummet. I hemmiljön är det för lätt att bli distraherad av annat. BILD: PF
Åke Larsson, lärare och biträdande studierektor på Kista Folkhögskola håller fjärrundervisning via Google Meet. BILD: PF
Fjärrundervisning har blivit vardag på Kista Folkhögskola. Det fungerar, men de flesta längtar ändå efter en vardag i skolans salar.
– Vi kör varannan vecka i skolan och resten hemma. Men man lär sig bättre i skolan. Hemma distraheras man ofta av annat, säger Samial Beraki, som går fjärde terminen på allmän kurs.
Åke Larsson, lärare på Kista Folkhögskola, tycker att året med fjärrundervisning har fungerat betydligt bättre än de i början hade kunnat föreställa sig. Han är en av dem som i olika varianter sedan mars 2020 varvar fjärrundervisning med undervisning i skolan. Denna dag sitter några elever i skolsalen framför Åke Larsson, medan andra är uppkopplade via Google Meet.
– Hur ska man tolka den här texten? Vad säger ni där hemma? frågar Åke Larsson mot den projicerade datorbilden på väggen. Denna eftermiddag dröjer dock svaren från eleverna som sitter on-line.
– Rent tekniskt och metodiskt fungerar undervisningen bra, till och med mycket bra. Största svårigheten är att hålla energin uppe hos deltagarna, säger Åke Larsson efter lektionen.
– Att se varandra i form av pixlar är inte att se människor, det är att se teknik. Teknik och skärmar tröttar ut hjärnan, det ger inte energi, berättar han.
Samial Beriaki, deltagare som denna dag är fysiskt närvarande i klassrummet, menar att det finns för mycket att distraheras av i hemmiljön:
– Det påverkar studierna negativt. Och känslan av distraktioner är samma även om man är på biblioteket faktiskt. Så för mig är studier i klassrummet bättre.
– Men vi har ändå vant oss vid att dela tiden mellan hemmet och skolan och det fungerar ganska bra ändå, summerar Samial Beriaki.
Åke Larsson menar att många deltagare saknar lärarens närhet och stöd, och möjligheten att se varandra i ögonen, känna var och ens dagsform, läsa av just den stundens speciella atmosfär i rummet.
– Allt det där tappar man med fjärrundervisning. Det är den den största bristen, att möjligheten att använda sig av det unikt mänskliga klipps bort. Därför föredrar jag systemet där grupperna delas i två som är på skolan varannan vecka. Då får jag också träffa deltagarna regelbundet, förklarar Åke Larsson.
PF