Demokratin är det bästa som uppfunnits, men den är inte utan brister. Det ankommer på oss alla vad demokratin är, vi har alla en röst.
Hedi Fried, 94, var inbjuden till seminariet “Vi måste prata” i Kista folkhögskola.

Hedi Fried, som överlevde förintelsen, är den som har dragit igång projektet “Vi måste prata” till demokratins försvar. Studieförbund och folkhögskolor över hela landet samlas för att stå emot de antidemokratiska krafter som växer i samhället. Som ett led i det arbetet arrangerade Kista folkhögskola tillsammans med Paideia folkhögskola en hel dags seminarium om demokrati.
 – Vårt seminarium är en hyllning till demokratin. Även små handlingar räknas när demokratin står på spel, sade Kista folkhögskolas rektor Mariam Osman Sherifay, när hon hälsade alla välkomna.

Lawen Redar, socialdemokratisk riksdagsledamot, föreläste om demokratins grunder på förmiddagen.
 – Idag verkar många tro att en stark man ska lösa alla problem, istället för att inse hur viktigt samtalet är, ett samtal där alla får plats.

Efter en kort kurs i demokrati och om våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter samlades alla deltagare i workshops. I mindre grupper diskuterades frågan “vad demokratin betytt för dig?”

På eftermiddagen kom Hedi Fried, som var dagens hedersgäst. Hon kom, trots att hon var svag på grund av ett brutet revben och hade lite svårt att tala. Kort berättade hon om sig själv, och sedan uppmanade hon publiken att istället fråga. Deltagarna på Kista folkhögskola var väl förberedda på mötet och hade många frågor.

Har du kunnat förlåta?
 – Jag tänker inte så, svarade Hedi Fried. Det var så länge sedan. Först hatade jag alla, och man måste hata färdigt innan man kan gå vidare. De som arbetar för samma mål som jag, är mina vänner. De andra bryr jag mig inte om.

Hon konstaterade att under 1938, för 80 år sedan, då hade judarna inget skydd.
 – Ingen brydde sig om judar. Det anordnades en internationell konferens i Schweiz och de konstaterade att det var “hemskt” det som hände i Tyskland. Men ländernas representanter sade “vi har inga judar, så vi har inga problem”.

Hedi Fried kom till Sverige 1945, efter andra världskrigets slut. I början tyckte hon att Sverige var “ett paradis”.
 – Allt var annorlunda, men så småningom anpassade jag mig och hittade en balans. Och jag insåg att inget land är ett paradis.

Tror du att det som hände under förintelsen kan hända igen?

–  Det som har hänt en gång kan hända flera gånger. Idag kanske det blir något annat folk, eller någon annan religion som betraktas som “fienden”.

Avslutningsvis sade Hedi Fried att hon var glad att Kista folkhögskola hade bjudit in henne.
 – Jag hörde, att ni ska starta en imam-utbildning och det är en mycket viktig del av demokratin. Finns det en gud, så finns det en gud för alla.